petrasjaa

Igår kväll kom Lava hem från sin prövotid hos Theres. Det hela slutartade sig negativt, då Therese hund Cobra och Lava inte kommit överens. Det var såååå otroligt mysigt att få hem våran älskade piga, och Lava var sååååå lycklig och harmonisk när hon fick komma hem. Hon bara sov, ville knappt gå ut, låg istället bara och beundrade sin familj och viftade på svansen. Så fin! Och så lycklig. Men därmed visste även jag och Jocke att beslutet måste fattas, och det är ganska ont om tid. Så ett svårt beslut om att avliva henne, då jag inte vill se min älskade tjej fara runt som en nickedocka hos olika familjer, vart ett måste. Och det finns liksom ingen idé att dra ut på tiden. Ebba har fått diagnosen allergi, och astma som utvecklat sig nu under sommarn. Barnen går i första hand, ingen tvekan.

Idag på morgonen när jag for till jobbet så klappade jag Lava på huvudet, och hon bara viftade på svansen till mig. Underbara lilla vän. Sedan fick jag ett telefonsamtal av Jocke om att det blir av idag, kl 15:00. Som jag har gråtit på jobbet! Ja herregud. Jag hade behövt gå hem direkt, men klarade inte av att tänka tanken att åka hem. Jag vill inte se henne, eller ta ett farväl. Jag ville bara låtsas som att det regnar. Therese ringde mig under förmiddagen och jag förklarade läget, med gråten som sprutade samtidigt, och en massa harklingar och snyftningar mellan orden. Men visst, det är väl det som är mest rättvist.

Men c.a kl 11 fick jag ett sms, med tre olika tel-nr och tre olika namn, på människor som var jätteintresserade av att ge Lava ett nytt hem. Jag blev både ledsen och så jäkla lycklig på samma gång. Beslutet var ju vårt, och kanske det mest rättvisa, med den regelrätta lagordningen angående omplaceringar av hundar. Men Hey, tyck vad ni vill. Lava är knappast en problemhund, problemet sitter i vår familj pga allergi. Hade Lava varit en problemhund, hade hon fått en extra chans i livet, och aldrig mer än så. Det hade vart för orättvist. Hon är en fullt frisk 3-årig tjej, som har hela livet framför sig, och som dessutom älskar det! Kan det vara orättvist, att ge henne en till chans?????? Hos en familj som verkligen ville ta emot henne med öppna armar, där läget att skaffa en hund var helt perfekt, med perfekta möjligheter med ett hus på landet! Jag hade ingen aning om vart alla dessa tips kom från, men vart överlycklig. Valde ut ett namn och ringde, och detta erbjöds. Ett liv på landet, i en barnfamilj, med en jaktintresserad husse. Och en matte förstås, som jag hade kontakt med.

Det visade sig att en offentlig annons hade kommit till verket via en kille som vädjat till kommunens Radiopratare om hjälp till Lava - detta var utan min vetskap, då jag är helt emot offentliga annonser. Men tro mig, jag vart så oerhört lycklig och tacksam, att denne kille ändock prioriterat att skita i regelrätta regler, utan bara försöka ge henne en chans, och inte släcka ett livfullt liv så lätt. Tack.

Jag grät ytterligare en jäkla massa, en blandning av glädjetårar, depression och jävligt massa ångest.

Men det kändes bra. Veterinären vart både tacksam och lättad, över att få avboka våran bokade tid, till denna underbart fina och fullt friska hund!

Jag är absolut medveten om att detta är absolut sista chansen. Det är inget hundliv att flacka från hem till hem, fungerar det inte för denna familj med Lava, så kommer hon hem - och sedan vidare till hundhimlen. Vilket jag hoppas inte kommer hända. Jag håller tummar och tår, och jag önskar verkligen av heeeela mitt hjärta att det bara ska fungera.

Dom bodde bland öppna ängar, vart vägen absolut slutar och inte leder någon längre vart, uppe på ett berg, i en by, med en alldeles egen damm bakom huset. Hur underbart hundliv låter inte det? Det är mina önskningar och förhoppningar iaf. Det är Lava värd, bara det fungerar och att denna familj verkligen är vad de utger sig för. Men det kändes bra :)

Kände att jag behövde skriva av mig. Från att idag vara beredd att ta farväl för gott av Lava, uppenbarade det sig en stor chans för henne! Och det är hon så jävla värd. Så fuck alla regelmässiga avtal, släcka en 3-årings liv om hon kan få en chans i ett nytt hem? Inget jag kan leva med iaf.

Nu är jag dö deprimerad och jätteledsen och orkar bara inte ens tänka på henne. Jag orkar inte ens tänka på henne nåmer. Det bara tär. Jag gläds inte längre åt vårat hus. Åt min bebis i magen. Åt hur bra det går för oss. Hur fina vänner jag träffat idag, vilken god middag jag blev bjuden på, den goda sockerkakan som Malin kom med. Jag vill ärligt bara somna och vakna om ett halvår, när känslorna svalnat för Lava. Så enkelt är det.

Tack till alla som engagerade sig och räddade hennes liv - förhoppningsvis behövs det aldrig upprepas igen.

Tack till Therese och Jonas. Tack Jonas för att du bara tog ett eget initiativ utan mitt tillstånd till offentlig annonsering - jag hade aldrig tillåtit det och det grämer mig enormt mycket!!!! Så tack för att du bara gjorde det.

Tack Emma och din familj, för att ni ger henne denna chans! Jag hoppas det ska fungera, och jag kommer finnas till hands hela tiden, om ni behöver det.

Min tjej <3

Det finns fina människor där ute.